Skogsfastigheter och deras ägarskap har gått många turer genom historien. Allt ifrån dramatiskt timmer forslande på norrländska älvar, pappersmassa-industrin till EU och deras bidrags system och senast till att vara en stor drivfaktor. Både för hur skog bibehålls och sköts, till hur det påverkar närsamhället, miljön och hur nästa generations skogar ska se ut och vara.
Jämfört med många länder har Sverige en unik situation med sina skogar och öppna landskap. Det som en gång klassades som ”öde på landet” är nu något som många frivilligt söker sig till. Urbaniseringen har börjat gå åt andra hållet och med det intresset för skogs- and landsbygds fastigheter.
Har man inte skogen i blodet, utan har bara beslutat sig för att leva en annan sorts livsstil, kan man boka besök hos sitt närmsta LRF kontor. Där finns numera specialister på både vad som är berättigat till EU finansiering och inte, samt miljö och mark ingenjörer. De kan också hänvisa till vissa stödorganisationer och stiftelser beroende på vilken sorts affärsplan man har.
Många frågar sig säkert om skog har någon framtid som ren investering eller om det bara är en massa oförtjänt arbete? Onekligen så går det inte att kalkylera på intäkter och kostnader på samma vis som andra typer av fastigheter. Å andra sidan går EU delen lätt att räkna på och det samma med ungefärlig förtjänst vad det gäller trä och potentiella biprodukter.
Med en marknad som blir mer och mer miljömedveten, så till den grad att man kollar att ens plankor och ved är närproducerade, finns det ett ypperligt tillfälle att profilera sig. Många kombinerar sin vanliga skogsverksamhet med att t ex hyra ut tillträde till ridklubbar och annat friluftsliv. Det ena hindrar ju inte det andra och det kan vara bra att ha inkomst alla säsonger.
Det stora tillfället ligger dock i att ta tillvara på köparens marknad som råder. Många gårdar med skog har varit familjeägda i generationer och nu finns det ingen att ta över. Ett hantverk som går ur tiden. Eller är det ett nytt sorts generationsskifte man ser?